Tränarnas nya vardag

Sköta Instagram-konto. Hitta sponsor. Hålla informationsträffar. Vara psykolog. Att vara fotbollstränare för ett barn- och ungdomslag har blivit alltmer omfattande, vid sidan om själva fotbollen. Men hur har det blivit så här? Och hur kan man förenkla sin tränartillvaro?

Lyssna på podden

Något har ju definitiv förändrats. Fråga äldre tränare, som var verksamma för ett tjugotal år sedan, hur en match var och skillnaden är uppenbar.

Då var det grusplan, matchtröjorna i en påse och några bollar. Kort uppvärmning och sedan körde man.

Idag vet vi alla ungefär hur det ser ut. Barnen är kittade till max. Ryggsäck, mössa, bortaställ, uppvärmningsvästar, träningskläder med initialer. Tränarna likaså, i nivå med Premier League, med pärmar, koner och tydligt taktiskt upplägg.

Så till alla föräldrar som kan bli tränare, så vill jag bara säga ta chansen. Ni kommer aldrig att ångra er.

Vid långlinjen ett stativ med kamera för att livestreama matchen.

Det tar inte slut där. Efter match ska referat skrivas, bilder läggas ut på lagets egen Instagram-sida och sedan ska kallelse till kommande veckas träningar skickas via den digitala sporttjänst laget använder.

Och mitt i denna verksamhet står en tränare, ja, oftast en huvudansvarig tränare.

Som ibland älskar sitt uppdrag, och ibland skakar på huvudet åt allt som behöver göras...

En naturlig kapprustning

Hur har det blivit så här? Pratar man med idrottsforskare och erfarna, äldre ledare så är det främst två saker som hakar i varandra. Dels en allmän sportkapprustning, dels ett ökat föräldratryck.

Lägg därtill de digitala möjligheterna och den rena kommersialiseringen av barn- och ungdomsfotbollen (till exempel personliga coacher och träningsföretag) och de bildar tillsammans en perfect storm, som har fått utvecklingen mot en alltmer ambitiös verksamhet att ta fart.

Aila Ibanez Mengüc är verksamhetsutvecklare på Riksidrottsförbundet. Hon har sett de senaste årens utveckling och menar att den hänger ihop med själva tävlingslogiken. Hon liknar den just vid en ständigt pågående kapprustning, som nästan alla klubbar och ledare ägnar sig åt. 

– Det är ju helt naturligt. För många är ju tävlan den främsta drivkraften. En tränare eller lagledare, vars lag nyss fått stryk, får höra att motståndarna tränar tre gånger i veckan kan lätt tro att lösningen är att de också ska träna lika mycket.

– Och det gäller även sådant att åka på fler cuper, ha egen fystränare eller skaffa arvoderad tränare.

Krävande föräldrar

PG Fahlström, idrottsforskare på Linnéuniversitet, håller med. Han ser också att barn- och ungdomsfotbollen har blivit alltmer ambitiös och omfattande. Främst pekar han på att antalet tränings- och matchtillfällen har ökat markant jämfört med för ett tjugotal år sedan.

Men också att föräldrarnas engagemang har ökat.

– Det fanns en tid då det var tomt på träningarna och matcherna. Det var tränarna och ett antal barn, och kanske någon förälder var med och skjutsade till bortamatch. Men nu är många föräldrarna med på ett helt annat sätt. De är involverade i sina barns aktiviteter. På gott och ont, säger PG Fahlström och förklarar:

– Det är ju bra att de är engagerade, men det sätter också press också på tränarna. Föräldrarna har blivit intressenter. De har lagt ner mycket pengar, de anpassar semestern efter cuper och sommarläger, och då tycker många att de även har rätt att lägga sig i.

– Det kan bli negativt och energikrävande när föräldrarna ställer krav och har synpunkter på själva fotbollen.

Tydlig information

Till allt som allt annat en tränare ska hantera, så tillkommer ibland även ren konflikthantering med upprörda föräldrar.

– Efter en riktigt bra träning så fick jag ett sms från en mamma som tyckte att tränarna skulle ge tjejerna positionerna på tvåmålet, och inte att tjejerna själva skulle göra det, Malin Andersson, ungdomstränare i Skogstorps Goif som även driver sajten Superfotbollstränare.

– Och hon krävde svar direkt. All den glädje som jag kände efter träningen försvann. Luften gick ur mig.

Malin Andersson vill dock poängtera att trots konflikter med föräldrar (inte så många) och en tidksrävande tränartillvaro, så finns det inget roligare än att leda ett fotbollslag.

– Man får ju kvalitetstid med sitt barn. Man får vara med i en fin gemenskap. Och så får man vara med på barnens utvecklingsresa. Se glädjen och stoltheten i deras ansikten när de lyckas med något som vi har tränat på. Det är nästan det allra bästa.

– Så till alla föräldrar som kan bli tränare, så vill jag bara säga ta chansen. Ni kommer aldrig att ångra er.